Ett antal fina sherry (och en montilla) som provades härom kvällen.

NV Barbadillo Saca de Otoño 2009 / Manzanilla en Rama.
En lite kraftfullare, mörkare manzanilla som jag beskrivit utförligare här.

NV Bodegas Tradicion Palo Cortado VORS 30 yo / Jerez
Ljust bärnstensfärgad. Stor, komplex, kraftfull, flyktig och eldig doft av torkade aprikoser, valnötter, honung och läder. Fyllig, torr, eldig, mycket smakrik och elegant med inslag av nötter, russin, salmiak och ett metalliskt, rent avslut. Lång och intensiv. Åldersangiven sherry med en snittålder på minst 30 år. Inköpt på Bodegas Tadicion som inte släpper någont vin yngre än 20 år! Mycket smak och ett stort vin. Fungerade fantastiskt bra till grytan och som digestif till kaffet!

NV APOSTOLES Palo Cortado Muy Viejo VORS 30 years, Gonzalez-Byass / Jerez
Mörkt bärnstensfärgad med grönt inslag. Stor doft av krutrök, torkad frukt, fikon, läder, möbelpolish och eucalyptus. Fyllig, halvtorr, mycket frisk, eldig och mycket intensiv med smaker som direkt speglar doften. Mycket, mycket lång eftersmak. Återigen en mer än trettioårig palo cortado, men denna gång ovanligt nog en liten sötma. Finns på beställningssortimentet.

NV Asuncion Oloroso, Alvear / Montilla Moriles
Medeldjup bärnstensfärgad. Stor, nyanserad, lätt eldig doft av smörkola, sockerkaka, dadlar och hasselnötter. Fyllig, torr, rik, lätt eldig, silkig och elegant med smak av smörkola, läder, russin, knäck och kavring. Lång, elegant och smakrik med ett rent avslut. En oloroso från Montilla är det inte så ofta man får prova. Denna var fantastiskt elegant och nyanserad. Inte alls som de mycket kraftfullare varianterna från Jerez. Detta vin reas ut nu och det finns några flaskor kvar.

En av de vanligaste missuppfattningarna gäller hållbarheten för olika typer sherry. Så här ligger det till:

Oöppnade buteljer
Fino och manzanilla: Fino är något tåligare än den sköra manzanillan men bör inte sparas längre än ett år efter buteljering. Här uppstår genast ett problem då buteljeringsdatum inte finns angivet på buteljerna. Visar vinet minsta tecken på oxidation ska de returneras till Systembolaget. Då kanske de lär sig att hantera vinerna korrekt. Kylförvaring tack!
Amontillado, palo cortado, oloroso och px: Oxiderade typer av sherry som kan sparas ganska länge på flaska. Ju mer oxiderad (oloroso, px) desto längre hållbarhet. Dock utvecklas inte vinerna särskilt efter buteljering utan är färdiga att konsumera.

Öppnade buteljer
Fino och manzanilla: Dessa sherrytyper har under sin utveckling skyddats från syrets inverkan, därför är de också mycket känsliga för oxidation. Högst ett par dagar bevarar de sin fräschör om de förvaras kallt.
Amontillado: Kan sparas många veckor efter öppnandet (korken måste i igen såklart) även i rumstemperatur.
Palo cortado, oloroso och px: Dessa viner har under hela sin utveckling utsatts för medveten oxidation och är därför i princip ”vaccinerade” mot syrets inverkan. Palo cortado och oloroso kan sparas många månader, px upp till ett år.

Köp halvflaskor av fino och manzanilla. Drick en liten aperitif och ett glas till maten. Blir något över kan man alltid skvätta lite i såsen, gryta eller soppan.
De oxiderade stilarna är inga problem att köpa helbuteljer av. Ett litet glas då och då till olika tilltugg och smårätter från en öppnad flaska är trevligt. Ger fina egenskaper i mustiga såser och grytor. Fantastiskt bra till svamprätter.

Ibland blir det nästan bara för gott. Ofta av misstag. Som idag. Det skulle bli en pastasås på älgfärs (billig på Ica) men det blev en mustig höstgryta. God mat, trist bild.

3 hg små champinjoner klyftades och stektes i torr panna tills de fått en fin gyllenbrun färg. Ett par matskedar ankfett (smör eller ister går bra) klickades i och svampen fick fräsa ytterligare för att bli alldeles bärnstensfärgade. Svampen togs åt sidan och 150 g rökt fläsksida (bacon) i fina strimlor stektes till fin färg och två små hackade lökar adderades. När det var lagom brynt lades även detta åt sidan. Mer fett och ner med 6 hg älgfärs som bryntes och fick puttra till färsen var torr. 1 dl torkade trattkantareller som blötts upp i 1 dl finosherry hackades ner i färsen. Blötläggningssherryn skvättes ned i omgångar och fick koka in. Svamp, fläsk och lök åkte tillbaka i pannan tillsammans med rejäla nypor salt och många varv med pepparkvarnen. 3 dl vispgrädde, 1 msk sherryvinäger, 0,5 dl olorososherry (mörk, oxiderad sherry) adderades och fick puttra med. Kronan på verket blev en 70 grams ”puck” av ankleverpaté jag fryste in i somras som nu fick smälta ned i grytan (kan ersättas med leverpastej). Sist rörde jag ned 3 msk tomatpuré. Serverades med kokt potatis och saltgurka.

En riktigt höstlig gryta med djupa, mustiga och komplexa smaker fint kompletterade med gräddighet och fetma. Saltgurkan var ett fantastiskt komplement med sin markerade sälta.

Med olika flaskor öppnade hemma var det upplagt för lite experimenterande med mat & dryck. Jag testade först en ung côte-rôtie från Cuilleron som var mycket fruktig och välstrukturerad med distinkta örtiga, nästan parfymerade, toner och mycket karaktär av mogna, mörka bär. Ett klassiskt val till vilt. Vinet tvärdog till grytan och blev beskt, spretigt och med överdriven lavendelton.

Nästa vin ett mindre självklart val; 30 år gammal, torr amontillado från Romate. Tänkte att den kunde fungera med inslagen av både fino, sherryvinäger och oloroso i grytan. Överraskande nog spöade den det röda vinet och kompletterade grytan väldigt fin med sina nötiga aromer. Helt OK.

Med blodad tand hämtade jag nu oloroson som ingick i grytan; Rich Old Oloroso från Lustau. Vilken kombination! Så oväntat! Denna söta sherry med tydliga drag av russin och torkad frukt fungerade fantastisk bra och lyfte fram svampens karaktär i grytan. Sötman i vinet mildrades av gräddigheten och fetman. Både vinet och maten lyfte ett par snäpp.

Passade på att idag inventera sortimentet av fino och manzanilla på Systembolaget. Tack vare (eller snarare på grund av) det urusla utbudet går det ganska fort och är en hyfsat billig sysselsättning.

Fino och manzanilla är i princip samma vin. Det som skiljer åt är lagringsorten. Manzanilla utvecklar sin karaktär i hamnstaden Sanlúcar de Barrameda. Där utvecklas andra jäststammar i det täcke (flor) som skyddar vinerna från oxidation. I Staden Jerez är klimatet något annorlunda och främjar andra typer av jäst som ger en lite kraftfullare stil. Fino och manzanilla är mycket känsliga och ska drickas snart efter buteljering. Detta blev tydligt i ett av vinerna.

San León Manzanilla Clásica (Bodegas Argüeso)
Ljust halmgul. Medelstor, tydlig ton av jäst, grädde och färska champinjoner samt en liten blommig ton. Mycket torr, lätt och stram karaktär med jästtoner och arom av gult äpple och mandel.

Doña Alicia Manzanilla Pasada (Bodegas Barbadillo)
Ljust gul. Medelstor doft av jäst, ostron och skaldjur samt ton av gummi och mandel. Mycket lätt, elegant och lång med en mineralton och nötiga, jästiga aromer. ”Pasada” innebär en längre lagring i solerasystemet, ofta upp till sju år.

Inocente Single Vineyard Fino (Valdespino)
Gyllengul (oxiderad?). Ganska stor, jästig, torkad frukt och ton av hasselnötter. Tecken på oxidation. Smaken har också en lite kärv karaktär som kan komma vid oxidering. Detta är andra fino på kort tid som varit oxiderad vid köp. Ett argument för att Systembolaget borde ha dessa sköra viner i kylar. Kanske hade hjälpt omsättningen också. Men det finns säkert alkoholpolitiska skäl att låta vinerna oxidera.

Tio Pepe (Gonzalez Byass)
Mycket ljust gul med litet grönt stick. Medelstor till stor, lätt jästig ton, gröna oliver och litet drag av grönt äpple. Fylligare än de övriga men fortfarande lätt i kroppen. Ren, distinkt jästig, mandel, lång eftersmak och ett lätt metalliskt avslut. Varför finns inte denna på halvflaska!?

Doña Alicia och Tio Pepe är verkligen två utmärkta exempel på respektive stil. Den förstnämnda för den nästan fjäderlätta, friska manzanillan och Tio Pepe som urtypen för den lite fylligare och rustikare finon.

Den ”spanska veckan” avslutades i går i stor stil med en ”Iconic Tasting”. Ett uppsamlingsheat med några av Spaniens absolut bästa viner. En ovanligt spännande, givande och intressant provning med härliga diskussioner och stora vinupplevelser.

Provningens bästa röda vin röstades fram och överlägsen vinnare blev lite otippat 2006 Aquilon Garnacha från Campo de Borja. Största vinet totalt sett var alla rörande eniga om var sherryn 1979 Añada. Ett makalöst vin.

Mina personliga favoriter var Ossian som nästan skapade sig en egen liga för vita viner. Bästa röda med knapp marginal över Val Llach blev Vega-Sicilia. 1979 Añada låg helt utanför alla skalor.

2000 Celler Batlle Gran Reserva Brut / DO Cava (Gramona) cirka 500 kr
En cava dominerad av druvan xarel-lo. Vinet är fatjäst och har legat i sju år på jästfällningen i flaskan.
Stor, utvecklad och komplex doft av svamp, bröd, smör, fudge och sockerkaka. Tydlig ton av naturgummi och petroleum. Fyllig, smakrik och mycket frisk med fin mousse. Stram och kraftfull med mycket bra frukt och bra fatstruktur. Mycket lång eftersmak som speglar doften.

2007 Ossian Viñas Viejas Verdejo / VdlT de Castilla y Léon (Ossian) cirka 350 kr
Ett vitt vin av druvor från 200 år (!) gamla, oympade stockar. Fatjäst och fatlagrat.
Djupt limegul färg. Mycket stor doft av rostat kaffe, choklad, färska champinjoner, saffran, rök och tydlig ton av mogen persika. Mycket fyllig med hög syra som döljs av koncentrerad, nästan fet, frukt. Fin fatstruktur, rostade toner, nötig. Mycket, mycket lång eftersmak med mineralton och liten bitterhet.

2006 Magaña Calchetas / DO Navarra (Bodegas Viña Magaña) cirka 350 kr
Ett merlotdominerat vin av extremt selekterade druvor som avstjälkats för hand!
Mycket mörkt blåröd, nästan opak. Stor, mycket fruktig doft av hösthallon, plommon, lakrits, eucalyptus, russin och en distinkt karaktär av créme de cassis (svartvinbärslikör). Mycket fyllig med koncentrerad mörk fruktighet av bland annat hösthallon. Många men mycket mjuka frukttanniner och fint balanserad fatkaraktär.

1999 Vega-Sicilia / DO Ribera del Duero (Bodegas Vega-Sicilia) cirka 1700 kr
En riktig klassiker! 90% tempranillo och 10 % cabernet sauvignon. Fatlagrad 6,5 år på omväxlande nya och tidigare använda fat.
Djupt blodröd med litet brunt stick. Stor, ung, mörkt fruktig doft av svarta vinbär med karaktär av portvin, eucalyptus, blod, järn och kött. Medelfyllig, stram, elegant med en mjuk, nästan köttig, fruktighet. Kompakta men mycket mjuka tanniner. Lång finessrik eftersmak med mycket mineral, järn och en mycket fin fatkaraktär.

2006 Aquilon Garnacha / DO Campo de Borja (Bodegas Alto Moncayo) cirka 700 kr
Garnacha från 60-åriga stockar har resulterat i ett vin med nästan 17% naturlig alkohol!
Djupröd färg. Mycket stor doft med en distinkt karaktär av mörkt kakaopulver. Liten(!) eldighet, mörka körsbär, mint och tydlig mineralton. Efter en stund i glaset slår det plötsligt upp en enorm doft av hallon- och lakritsbåtar. Fyllig, intensiv och smakrik med ton av eucalyptus, hög syra och eldighet balanserad av mogen frukt. Lång eftersmak med mjuka tanniner och fin fatakarktär.

2005 Seleccion de Viñedos de la Familia / DO Ribera del Duero (Felix Callejo) cirka 350 kr
En favoritbodega i Ribera del Duero. Drivs helt av familjen Callejo som gör eleganta, mjuka viner.
Helt opak och blåröd. Något sluten men mycket fruktig doft av mörk frukt och bär, eucalyptus (igen!). Fyllig, mycket fruktig med mörk, mogen frukt. Välstrukturerad och balanserad med fin balans mellan syror, fat- och frukttanniner. Lång eftersmak med tydlig mineralton. Ungt!

2006 Neo Punta Esencia / DO Ribera del Duero (Bodegas Neo) cirka 1500 kr
Ett mycket omtalat vin av tempranillo får 80-åriga stockar samt 200% nya ekfat (man drar om vinet till en andra omgång nya fat.
Mycket tät, nästan svart med blå kant. Något sluten doft med ton av fikon och jordgubbsmarmelad. Mycket fylligt med kompakt frukt som tyvärr överträffas av för mycket ek. För mig ett obegripligt vin med mer karaktär av trä än druva. Besk, bitter, fatsträv och torr eftersmak. Vägrar tro att detta kommer att utvecklas väl. Robert Parker håller inte med.

2006 Aalto PS / DO Ribera del Duero (Bodegas Aalto) cirka 900 kr
Ett av de mer kända ”ikonvinerna” från Ribera del Duero.
Tät, mycket mörk, nästan svart, blåröd. Stor, fruktig doft av mörk frukt, apelsin, julkryddor och tjära. Mycket fyllig med kompakt, mörk fruktighet, höga men mjuka tannier, frisk syra. Otroligt välstrukturerad med lång mineralrik eftersmak.

2006 Vall Llach Porrera / DOCa Priorat (Celler Vall Lllach) cirka 600 kr
Min absoluta favoritproducent i Priorat från byn Porrera som nyligen fått ”village-status”.
Mycket tät blåröd färg. Stor, ung mycket fruktig doft av mogen mörk frukt. Fyllig, tät, silkeslen frukt. Elegant, lång, silkiga taniner. Extremt välgjort och fint strukturerat vin.

2006 El Nido / DO Jumilla (Bodegas El Nido) cirka 800 kr
Omtalat ”parker-vin” från området Jumilla i sydöstra Spanien.
Tät, opak blåröd färg. Mycket stor, aromatisk doft med inslag av eucalyptus, rökig (bacon). Medelfyllig, mycket fruktig, mogen frukt och mycket eldig. Ingen balans mellan syror, tanniner, alkohol och frukt.

1979 Añada Palo Cortado / DO Jerez (Gonzalez-Byass) priceless
Jag är en lycklig jävel som för tredje gången fått prova denna makalösa sherry. Upplevelsen blir faktiskt större för varje gång. Får gåshud bara jag tänker på den.
Briljant, bärnstensfärgad. Stor, oerhört komplex doft av (bland annat) cashewnötter, rostade hasselnötter, choklad, smörkola, saffran, Plopp, honung, mimosa och brynt smör. Bentorr, mycket frisk, koncentrerad, smakrik med dominerande karaktär av honung, nötter, mjölkchoklad. Mycket, mycket lång smak med metallisk karaktär. Ett fantastiskt stort och unikt vin. Provningsdeltagarna pendlade mellan religiös upplevelse, ödmjukhet och rörelse.

NV Apostoles Palo Cortado Muy Viejo VORS / DO Jerez (Gonzalez-Byass) cirka 400 kr
Djupt bärnstensfärgad. Stor doft av knäck, brandy och sirap. Fyllig, frisk, koncentrerad med viss sötma och en lång nyanserad eftersmak. Mycket bra vin som tyvärr hamnade i den långa skuggan av Añada.

Spanska viner i överkomlig prisklass skriver jag om här.

En våtkall, betonggrå och disdassig höstsöndag. Som gjord för en mustig, värmande köttsoppa med ostmacka. Soppa blev det och en oväntad smakupplevelse tack vare en gammal fino.

Basen till soppan kom från frysen. En liter ihopkokt buljong som jag tror härör från när jag gjorde dillkött. Men säker är jag inte. Mycket fyllig, salt och umamistinn var den i alla fall. I de bakre delarna av frysen hittade jag också en påse av tärnad, helstekt spädgris. Hackade och skivade palsternacka, morötter, potatis, kålrot, purjolök, mangold och gröna tomater. De sistnämnda för att addera syra.

Den viktiga ingrediensen för den stora smakupplevelsen var den flaska finosherry jag köpt i Danmark men som jag upptäckte var lätt oxiderad. Istället för att späda ut den rika buljongen med vatten använde jag nästan en hel flaska sherry. När jag hällt i de första decilitrarna av sherryn och smakade av så baxnade jag nästan när buljongen var ännu rikare med en nästan explosiv umamismak. Detta bevisade för mig två saker. För det första att olika typer av umami förstärker varandra. För det andra att finosherry verkligen innehåller den typ av fria umami som förstärker umami (benämns DKP men jag är fortfarande lite osäker på om det är en form av fri umami). Jag fortsatte att späda med sherryn tills saltnivån var lagom. Smakrikedomen och fylligheten var fortfarande mycket hög.

Soppan värmde och var den smakrikaste och mustigaste soppa jag någonsin lagat.

Hemma i lugnet ett par timmar har jag tid att sammanställa anteckningarna efter en mycket intressant provning i Jerez.

Sherry är nästan undtantagslöst en årgångslös produkt genom den stegvisa blandning som sker i det traditionella solerasystemet. Dock kan numera sherry få en åldersangivelse. Beteckningarna är VOS (20 år) och VORS (30 år). För att få en åldersangivelse måste prover av vinet som ska buteljeras kontrolleras. Prov hämtas från det angivna fatet som sedan sigilleras. Vinet genomgår sedan kemiska analys, C14-metoden samt en noggrann sensorisk bedömning innan det godkänns. Åldersangivelsen är den minsta genomsnittsåldern på vinet. Delar av det är mycket äldre än så. Priset för vinerna ligger runt 400 till 1000 kr per flaska. Betänker man åldern och den omständliga tillverkningen så får man säga att det är billigt.

Sandeman ”Royal Esmeralda Solera 1894″ VOS
Klar, ljus bärnsten, grön kant.
Ren, stor utvecklad doft av nötter, salmiak, kola, vanilj och stallbacke. Efter en stund kommer toner av läder, knäck, rökighet och tjära.
Smaken snustorr, medelfyllig, smakrik och skarpt intensiv. Nötiga toner, honung, salmiak. Viss eldighet och en lång elegant eftersmak. När jag återkommer till vinet efter en halvtimme slår en distinkt doft av sockerkaka emot mig.

Barbadillo Amontillado VORS
Klar, bärnstensfärgad med ett anslag av grönt i kanten.
Ren, stor, flyktig finokaraktär av jäst, gröna oliver och mandlar. Inslag av salmiak, russin, gammal valvados och lite bokna äpplen och lite honung och vaxkaka. Stor, fyllig, mycket fräsch, eldig, smakrik och mycket intensiv. Ren, lång och mycket intensiv eftersmak.

Williams & Humbert Palo Cortado VOS
Klar och djupt gyllene färg.
Ren, stor doft som genast slår emot mig som ostronskal, hav och mineral. Därefter kommer aromer av valnötter, mandel, eucalyptus och créme brûlee. Utvecklas hela tiden i glaset.
Mycket torr, intensiv och smakrik. Medelfyllig, eldig med tydlig mineralton, russin och rågbröd(?). Lång och elegant eftersmak.

Harveys Palo Cortado VORS
Klar, medelmörk bärnsten.
Ren, medelstor doft, nötig, rostade hasselnötter och choklad samt tång och jod som påminner om maltwhisky.
Fyllig, smakrik, mjuk och avrundad karaktär, toner av bränt socker och nötter. Torr men med en förnimmelse av sötma. Rik eftersmak.

Vinicola Hidalgo y Cia Oloroso Viejo VORS
Klar, medelmörk bärnsten.
Stor och tydlig doft av muscovadosocker, nötter och russin. Generös doft med lite bränd karaktär.
Fyllig, torr, koncentrerad och oljig med bränd ton, russin och en tydligt metallisk eftersmak. Inte så komplex och lång som de tidigare vinerna.

Gonzales-Byass ”Matusalem” Oloroso Dulce Viejo VORS
Klar, djupt mörkbrun färg med gyllene kant.
Ren, stor doft av russin, torkad frukt, dadlar, sirap eucalyptus, honung och hav.
Fyllig, halvsöt (130 g socker), eldig, mycket frisk. Toner av russin, torkad frukt och mineral med en liten bitterhet. Balanserad eldighet. Lång och ren eftersmak med en bränd sirapskaraktär. En sherry som kan betraktas som en ”old cream”.

Bodegas Tradicion Pedro Ximenez VOS
Mörkt läderbrun nästan ogenomskinlig.
Ren, stor, aromatsik doft med eucalyptus, russin, fikon, dadlar, kaffe, sirap och hav.
Mycket söt, simmig och fyllig med mycket tydlig salt mineralton som balanserar sötman. Smak av kaffe, russin, sötlakrits. Lång eftersmak.

Bodegas M. Gil Luque Pedro Ximenez ”de Bandera” VORS
Helt opak, mörkt brun och mycket simmig.
Ren, medelstor doft av knäck, russin, dadlar och med en bränd ton. Inslag av ananas och eucalyptus.
Fyllig, tjockflytande, oljig och söt. Torkade frukter, bränd ton och förvånansvärt nog en påtaglig ton av cassis/svarta vinbär. Mycket lång smak. Smakupplevelsen inte så söt som antyds av sommigheten. Detta beror på polymeriseringen av sockret (bildandet av längre molekylkedjor) under mognaden.

Sammantaget mycket imponerande viner. Alla var rena, pigga och vitala utan tecken på att tappa spänsten. Återkommande i smakbeskrivningarna var ”salmiak”, ”eucalyptus” samt lite överraskande ”mineral” och ”hav”. Flera av vinerna var arommässigt förvillande lika whisky eller armagnac. Det som var gemensamt för vinerna var den stora koncentrationen och den intensiva smaken. Genom den mycket långa fatlagringen och avdunstning av vatten har det skett en koncentration av vinernas smakämnen.

Oj vilken dag! Suttit i en 30° varm lektionssal i långa teoripass om sherry, vinlagar och solerasystem. Därefter en magnifik provning av 20- till 30-årig sherry under ledning av en nestor i Jerez; Neltràn Domecq. Helt fantastiska viner. Jag återkommer med utförliga provningsanteckningar.

Sedan direkt till Bodegas Tradicion som specialicerat sig på att endast buteljera och sälja viner som är mellan tjugo och trettio år i snitt! Vi förevisades gamla metoder, fortfarande i bruk på bodegan, hur man blandar och flyttar vinerna i soleran. Där blev det också en underbar lunch med tapas (suprise!), däribland favoriten räkplätt och en ris- och skaldjursgryta med saffran. Påminde om en paella med mycket vätska. En 30-årig oloroso passade förvånansvärt bra till. Helt otippat. Ännu bättre när vi blandade lite av vinet i maten. Förköpte mig lite på vinerna där. Oooops!

Sedan blev det ilfärd till examen i denna utbildning för ”sherryambassadörer”. Lite lagom beskänkt av urgammal sherry (och litte brandy) skulle det blindprovas och identifieras sju olika sherrytyper och göras ett skriftligt prov. Gick galant! Tror jag. Diplomen ska delas ut om en knapp timme.

I pausen hann jag springa och proviantera lite i närmaste snabbköp som hade lite NETTO-varning. Trots det var inte charkavdelningen så himla pjåkig. Skinkorna på bilden var veckans erbjudande. Övriga fanns på annan plats.

Sådärja. Nu ska det duschas och sedan på med skjorta och kavaj i 32° värme. Examensmiddag hos Consejo Regulador väntar.

Igår kväll blev det ett avslappnat besök hos Bodegas Barbadillo i Sanlucar de Barrameda. Här blev det massor av manzanilla såklart. Den typ av fino som lagras i Sanlucar de Barrameda får en lite annan karaktär och betecknas därför som manzanilla.

Förutom deras storsäljande, lätta och typiska Solear (reas på systemet) fick vi prova en specialitet; Manzanilla en Rama. Detta är ett vin som lagrats under jästtäcket flor och i solerasystemet i nio år. Därefter har man klarnat vinet med uppvispade äggvitor och tappat på butelj direkt från fatet. Mörkare i färgen än vanlig manzanilla och betydligt fylligare och kraftfullare med lite nötiga toner. Så har smakade tydligen manzanilla i början av 1900-talet. Vinet är väldigt lagringskänsligt och ska helst drickas inom tre månader. ”2009″ på flaskan anger tappning och inte årgång. Lite halvskumt.

Idag ska det testas riktigt gammal sherry. Sedan är det dags för examen. Hoppas något har fastnat.